Sentimental.

Jag är fruktansvärt sentimental. För jag tror nog att det är det ordet som passar bäst in.

Jag grät kvällen innan jag fyllde 13, för att ”jag aldrig mera skulle vara ett barn” och jag tänker tankar som: ”Det här är sista gången jag sover på det här stället på en måndag”, jag såg inte fram emot att fylla 18 för att ”aldrig mera omyndig” Ja, aldrig mer och sista gången är ord som ofta ekar i min skalle. Det finns säkert någon diagnos för detta, men jag väljer att kalla det sentimental.

Just nu är jag fruktansvärt sentimental, och det förstör lite för mig. Jag borde se fram emot det så mycket att jag nästan skulle spricka, men istället tar sentimentaliteten över och jag tänker tankar som, det här är sista gången jag duschar innan, det här är sista gången jag ser på film innan, det här är sista gången jag äter frukost innan, inklusive – det här är sista gången jag äter frukost på en söndag innan… såklart.

Och vad är då det här innan? Jo, jag blir nämligen sambo idag. Ett litet steg för mänskligheten, men en av de största stegen jag har tagit i hela mitt liv.

Igår kväll var sista kvällen ensam i lägenheten. Och hur nyttjade jag den? Jo, jag visste inte vad jag skulle ta mig till, så det slutade med att jag satt och spelade candy crush hela kvällen! Sista middagen ensam i lägenheten, sista natten ensam i lägenheten. Och jag känner mig rålös, nervös, livrädd.

Jag är van att vara ensam. Förutom att jag flyttade hemifrån för länge sen, och har bott själv sen dess, så är jag ensambarn. Innan jag flyttade hemifrån så bodde jag alltså själv tillsammans med mina föräldrar i ett alldeles för stort hus. Jag har aldrig gjort detta förut, Jag har aldrig delat mitt liv med någon på det sättet förut. Och det gör mig livrädd. Hur kommer jag vara? Kommer jag bli en ren bitch? Eller kommer jag lunka på som vanligt utan att märka någon större skillnad? Det återstår att se.

Och tror inte att jag inte ser fram emot det! För personen som jag tycker mest om ska jag nu få ha bredvid mig hela tiden, och dela allt med. Allt från tisdagens makaroner till helgmiddagar, allt från kärlek till tårar. Frustration och glädje. No matter what, så kommer han ändå att sova bredvid mig om nätterna. Skål för den säger jag, och ha en underbar långhelg!

Kram Ella

Trädgårdsmässan!

I helgen har jag jobbar på trädgårdsmässan, som ägde rum på Älvsjömässan i stockholm.
Ja det lät ju kul, tänker ni då, och det ska jag tala om för er att det var det verkligen!

Det är något speciellt med att jobba på mässor, alla som man träffar är ju liksom där för att dom vill vara där, alla är intresserade och glada, till skillnad från att stå och dema (visa upp produkter) i en mataffär eller på ett varuhus.

Jag och 2 personer till hade som uppgift att visa 2 av boschs hushållsmaskiner, en allt-i-allo maskin som vi gjorde småkakor med och en råsaftcentrifug som vi gjorde juice med! Och som vi bjöd! Alla älskar saker som är gratis, och speciellt när det är både gott och nyttigt (eller ja, juicen var nyttig, inte kakorna)

Här kommer lite bilder från mina 20h på mässan!

KAKOR

montern

gänget

juice

Ha det jättebra!

KRAM ELLA
(kommentera genom att klicka på rubriken)

Baksidan med att jobba med media!

Tjenare Bloggen, jag tänkte börja med att meddela en sak, är det så att man vill lämna en kommentar på något av mina inlägg, ja då klickar man bara på rubriken och sen är det fritt fram att dela med sig av vad man känner/tycker! Så, nu vet ni det! 🙂

Så, nu till det jag tänkte skriva om idag!

Mediabranschen, som så många unga drömmer om att jobba inom att man i stort sätt alltid är utbytbar. Detta resulterar i att man sliter och jobbar så mkt att man kanske går sönder, men det gör inget, för man kan lätt bytas ut (Gör inte det, det är onödigt)! Men detta är inte delen som jag tänkte fokusera på idag, nej, för att slita är ett avtal man skriver på sekunden man sätter sin fot i branschen, det ingår liksom!

Men,

Jag sitter på så mkt information om saker och ting, roliga saker som är på gång, saker som hänt mellan människor mm. men vad är det för vits att veta massa saker när man inte kan/får dela med sig? Jag menar verkligen inte att jag vill dela med mig, men det man vet spelar liksom ingen roll, det tappar sitt värde! Det är också därför jag inte bloggat på några dagar, det händer så mkt, men inget jag kan dela med mig av!

Att jobba med detta för också med sig en sorts utanförskap, man jobbar alltid för att andra ska få synas, för att andra ska bra kritik i media och för att andra ska lyckas, och misstolka mig inte nu, jag kanske låter bitter, men det är jag inte! Jag har valt att jobba med detta!

Jag vill bara att alla ungdomar där ute som drömmer om en karriär i mediabranschen ska få veta vad det faktiskt handlar om! För det som man ser på tv och i sociala medier är inte verkligheten, man jobbar minst lika hårt här som i vilken annan bransch som helst! Och tror mig, du behöver vässa armbågarna och impregnera dig med skitavstötande medel för att fixa det! Det är ingen dans på rosor, men är man bara inställd på att det är såhär verkligheten ser ut så är allt möjligt, på så sätt är det en fantastisk bransch!

Och håll fast i dina vänner, för det är lätt att tappa kontakten! Är helt ärligt förvånad att jag har några kvar efter att ha sagt nej till allt de senaste åren, så tack för att ni finns!

Fina vänner

Fina Vänner

Ha nu en fortsatt bra dag, för det tänker jag ha!
Puss och Kram – Ella

Min Danshistoria del 1 – Hur allt började

Dagen till ära så tänker jag starta en liten serie, där jag i 3 delar berättar, i stort sätt – hur jag blev den jag är idag!

Jag har berättat om min dans förr i en video, men nu tänkte jag gå in lite mer på detaljer.

Jag har alltid dansat. Som många dansare så skämtsamt brukar säga så dansade även jag innan jag kunde gå.
Eftersom att jag växte upp på en liten ort så fanns där inte barndans eller liknande, utan jag fick helt enkelt vänta tills jag blev gammal nog att gå på musikskolan, men när jag hade åldern inne så var kön alldeles för lång och det var långt kvar tills det fanns plats för mig, och det är nog en av de bästa sakerna som har hänt mig, för om jag hade kommit in på musikskolan hade jag aldrig suttit här idag!

Min mamma klarade inte av att se mig dansa runt endast på vardagsrumsgolvet utan tog sakerna i egna händer och fixade så att en dansskola från grannstaden kunde komma till oss, eller ja, till bystugan! På så sätt fick alla dessa barn som drömde om att dansa en möjlighet att göra det! Hon är fantastisk min mamma, jävlar vad hon har ställt upp!

Det bästa med detta var att på den dansskolan till skillnad från den som redan fanns i kommunen, så fanns det möjlighet att klättra! Klasserna var inte bara indelade efter ålder utan även efter nivå! Och inte nog med det! Blev man tillräckligt bra så fick man en chans att tävla! I HELA SVERIGE!

Jag började dansa när jag var 7 år gammal, i samband med att jag började skolan och jag i mina egna ögon ”blev en stor tjej”.

När jag var 9 år började jag tävla, men den delen av mitt liv tar vi i del 2, och det blir en lång del!

Idag la jag upp en video på kanalen där jag dansar, kolla in den Här!

En liten presentation av mig själv!

Hej på dig, du som läser detta!

Endera har du hittat hit själv, eller så har någon länk du klickat på fört dig hit, hur som helst så är du väldigt välkommen!
Som du förmodligen redan vet så heter jag Ella, Ella Grundel om man ska vara exakt, och det jag är mest känd för är väl min youtubekanal där jag gör vloggar och tipsar folk när det kommer till självförtroende och kärleksproblem.

Allt började väl egentligen hösten 2013, då jag började jobba på Sveriges största youtubenätverk Splay, som har hand om typ alla de största youtubestjärnorna. Jag jobbade rätt nära dom i sin process och försökte hjälpa och tipsa, och efter några månader så började jag filma mig själv och ladda upp det på en egen kanal. Ganska snabbt så märkte jag att det fanns ett behov av någon sorts storasyster på internet, och det blev väl jag i många fall.

I skrivande stund har jag lite mer än 14.000 prenumeranter på kanalen min, och det var någonting jag aldrig trodde skulle hända!

Så varför skriver jag detta i en blogg nu då? Jo, jag har bestämt mig för att, typ för 5e gången i mitt liv börja blogga! Det har gått åt helvete 4 gånger tidigare, men denna gången så kanske det funkar bättre? Vanligtvis så bloggar jag i en vecka innan jag inser varför jag slutade sist och sen slutar jag!
Vi håller tummarna för att det är 5e gången gillt!

KRAM ELLA

Jag slänger med en bild på mig från Thailand, för varför inte liksom?